aborter
Som inte alla visste; den 24e Juni genomgick jag en abort.
Jag hade gått i 6 veckor, och var ett tag inne på att behålla barnet.
Jag blev medlem på en sida där andra föräldrar stöttade mig, och dom sa att jag gjorde ett bra val som ville behålla den.
Men det var inte bara.
Det var så mycket att tänka på, tex hur mitt liv skulle se ut, och hur barnets liv skulle bli.
Det känns som att det är ovanligt med så unga föräldrar som jag, men det är det faktiskt inte.
Flera jag pratade med på den där hemsidan hade fött när dom var 16 år.
Hur klarade dom det? Hur blev det med gymnasiet?
Efter mycket tänkande så valde jag att göra abort. Min mamma grät eftersom hon tyckte jag var för ung att skaffa barn, och jag kom på att, om jag inte klarar det så får ju barnet ett helvete. Dens liv skulle inte alls bli bra och det ville jag ju inte.
Jag har hela livet framför mig att göra barn, så jag tror jag tog rätt beslut.
Men, så kom den 24e. Jag åkte till sjukhuset klockan åtta, då jag fick alvedon bland annat. Efter 40 minuter så kom dom tillbaka och satte in piller som skulle få livmodern att börja stöta ut fostret. Ungefär vid nio så började smärtan komma. Men inget blod. Och vid nio till halv tio så var alla sköterskor borta och fikade, så "det var onödigt att trycka på signalknappen före halv tio".
Och så ont det gjorde. Jag låg på golvet på toaletten och grät, spydde och hade diarre vartannat. Tiden gick för sakta, jag ville att dom skulle komma tillbaka så jag kunde få hjälp. Det kom inget blod. Inte det minsta.
Tillslut blev klockan halv, och jag tröck på signalknappen. En sköterska kom in och frågade, "Gör det ont?"
Och jag väste åt henne. Sedan kom hon in med en morfinspruta, och efter några minuter så lugnade det sig och jag hade inte ont alls.
Jag somnade också. En sköterska sa till mig att man skulle upp och röra på sig, för då skulle blodet komma. Men jag orkade inte, jag var helt matt. Så där låg jag, med en varm rispåse på magen och morfin i blodet.
Vid fem så var jag tvungen att åka hem, eftersom avdelning skulle stänga. Och när jag väl var hemma så kom blodet.
Så, man kan väl säga att aborten gick bra, men jag är fortfarande så arg att dom lämnade mig i en halvtimma helt ensam.
Jag hade gått i 6 veckor, och var ett tag inne på att behålla barnet.
Jag blev medlem på en sida där andra föräldrar stöttade mig, och dom sa att jag gjorde ett bra val som ville behålla den.
Men det var inte bara.
Det var så mycket att tänka på, tex hur mitt liv skulle se ut, och hur barnets liv skulle bli.
Det känns som att det är ovanligt med så unga föräldrar som jag, men det är det faktiskt inte.
Flera jag pratade med på den där hemsidan hade fött när dom var 16 år.
Hur klarade dom det? Hur blev det med gymnasiet?
Efter mycket tänkande så valde jag att göra abort. Min mamma grät eftersom hon tyckte jag var för ung att skaffa barn, och jag kom på att, om jag inte klarar det så får ju barnet ett helvete. Dens liv skulle inte alls bli bra och det ville jag ju inte.
Jag har hela livet framför mig att göra barn, så jag tror jag tog rätt beslut.
Men, så kom den 24e. Jag åkte till sjukhuset klockan åtta, då jag fick alvedon bland annat. Efter 40 minuter så kom dom tillbaka och satte in piller som skulle få livmodern att börja stöta ut fostret. Ungefär vid nio så började smärtan komma. Men inget blod. Och vid nio till halv tio så var alla sköterskor borta och fikade, så "det var onödigt att trycka på signalknappen före halv tio".
Och så ont det gjorde. Jag låg på golvet på toaletten och grät, spydde och hade diarre vartannat. Tiden gick för sakta, jag ville att dom skulle komma tillbaka så jag kunde få hjälp. Det kom inget blod. Inte det minsta.
Tillslut blev klockan halv, och jag tröck på signalknappen. En sköterska kom in och frågade, "Gör det ont?"
Och jag väste åt henne. Sedan kom hon in med en morfinspruta, och efter några minuter så lugnade det sig och jag hade inte ont alls.
Jag somnade också. En sköterska sa till mig att man skulle upp och röra på sig, för då skulle blodet komma. Men jag orkade inte, jag var helt matt. Så där låg jag, med en varm rispåse på magen och morfin i blodet.
Vid fem så var jag tvungen att åka hem, eftersom avdelning skulle stänga. Och när jag väl var hemma så kom blodet.
Så, man kan väl säga att aborten gick bra, men jag är fortfarande så arg att dom lämnade mig i en halvtimma helt ensam.
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Det var intressant att läsa om. Inte alla som berättar öppet. Jag tycker du valde rätt som gjorde abort.
Fan, verkar göra ont!!
Postat av: Kim
Jag är mer intresserad av hur man lyckas bli oplanerat gravid år 2009. Så enkelt är det inte att det borde behövas göras nästan 40 000 om året i Sverige.
Trackback
